fredag 26 augusti 2016

Roadtrip 2016


Sommaren 2016 rullade Sunday genom ett flertal länder i Europa. En resa på över 600 mil. En resa som gick genom oändligt mycket tysk landsbygd, över snöklädda alptoppar och längs slingriga medelhavsvägar. Sammanfattningsvis blev det ett 20-tal nätter i folkabussen, en natt på hotell, åtskilliga koppar kaffe, osunt mycket bubbel och en årskonsumtion av tortillabröd.

Hur mycket äventyr är ”semester”?

Sunday har väl inte varit den mest driftsäkra... Småfel och ständigt pågående förbättringar har varit en del av vardagen. Så det vore väl att överdriva om jag sa att jag var helt trygg med den kommande semestertrippen. Mentalt förberedde jag mig på att problem och verkstadsbesök kan ses som en del av äventyret. Träffa lite lokalbefolkning och få verklig användning av Google Translate. Men för säkerhets skull såg jag över det finstilta i försäkringsavtalet. Och bekräftade även detta med ett samtal någon dag innan avresa…

  – Ni hämtar oss alltså i Italien om det blir totalt motorhaveri? Svaret var ja och efter detta styrde vi söderut.

Vi tar sjövägen

Planen var inte mycket mer utstakad än att vi skulle semestra med folkabussen i Europa i en månad. Se lite berg, lite hav och lite städer… Vi lämnade Småland med siktet inställt på Trelleborg. Planen var att kapa lite körtid och ta färjan till Sassnitz. Vi slog läger i Karlskrona första natten och fortsatte dagen därpå mot Trelleborg. Sista natten i Sverige spenderades i Trelleborg på en stor grusplan precis vid havet med massor med andra husbilar. Färjan gick tidigt dagen efter och jag minns känslan när jag körde mot färjeterminalen. Det var skarpt läge, nu skulle vi på en färja mot Tyskland med Sunday. Tanken om jag var galen fanns där. Jag satt bakom ratten och minns att vi såg en smal ramp, ganska kraftigt sluttande uppför, som användes för att lasta bilar på den ena färjan.

Jag sa till Per:

– Vilken tur att det inte är vår färja som har den där rampen! Det hade ju aldrig gått med Sunday…

Ju närmre vi kom vår färja, desto närmare kom tyvärr även rampen. Jag stannade nedanför tills hela rampen var tom på bilar då tog vi fart och körde på färjan. På något märkligt sätt gick det smidigare än förväntat. Trots detta kunde jag inte släppa tanken på hur det skulle vara att köra av på rampen, nedför! Det var något som vi slapp uppleva. Tyskland välkomnade sina Volkswagen oldtimers med en enkel avkörning, utan sluttande ramp.


Genom ett regnigt Europa…

Tysklandssemestern inleddes med en hel del regn. I Jasmund i Rügen upplevde vi skyfall i kombination med blåst och åska. Det regnade så mycket att det började regna in i Sunday. Det blev avsevärt mycket bättre sedan vi kom på att stänga takluckan. Men även efter detta droppande det ner på stolarna och på våra kläder. Tittade man ut hade ängen vi stod på förvandlats till en liten sjö.

I Jasmund bodde vi verkligen in oss i bussen. Vi drack bubbel, lagade mat, bäddade och umgicks. Allt på 4 kvadrat. Vi utforskade även nationalparken på natten. Bokträd, en grön sjö och den karga kalkstenskusten skulle dokumenteras noga. Själv kämpade jag med min i detta läge helt befogade mörkrädsla.

Det var även i Jasmund som jag skapade semesterns fulaste knän och skaffade mig otaliga blåmärken på benen. I Sunday har man att välja på att stå kraftigt böjd eller krypa runt på knä, jag valde det andra.

Hippiliv & glamping

Vi är inga erfarna campare. Faktum är att jag knappt hade bott på en camping innan den här semestern. Och campinglivet visade sig vara precis lika rättvist som allt annat, man lär sig den hårda vägen. Vi lämnade Rügen bakom oss, där hade det varit enkelt, fina och väl utmärkta campingplatser. Värre kom det att bli i det tyska inlandet. I något som vi hädanefter kallar den Tyska Bermuda-triangeln. Ett glesbefolkat område där det inte fanns en enda camping- eller ställplats. På genomresa sökte vi någonstans att övernatta i timmar i becksvart mörker. Vid sökning på campingplatser blev vi lotsade rakt ut i skogen eller så slutade alla hänvisningar när man stod framför något som såg ut som ett övergivet mentalsjukhus. Att Per sedan var onödigt envis och även tog vår strålkastare och lyste rakt in i skogen gjorde inte mig lugnare. Att man i dessa lägen blir ännu mer uppmärksam på motorljud och andra oljud (ni vet sådana som bara män hör normalt) faller sig ju helt naturligt. Vi hittade en camping den natten. Eller rättare sagt vi campade utanför en camping mitt i den tyska ödemarken. Resan dit var utan tvivel resans mest spöklika. I en mil utan mobiltäckning kröp vi fram längs en igenvuxen, krokig grusväg. Hade Sunday gett upp där hade jag nog inte ens kunnat skratta åt äventyret idag.

Från ödebygdens Tyskland till Schweiz där vi upplevde resans enda riktiga lyxcamping. För närmare 1000 kr/natt kunde man tvätta, duscha förstklassigt och dricka vin med magisk utsikt på egen strand. Att vi sedan blev inlåsta på stranden, att mitt vinglas försvann spårlöst och att badvattnet var iskallt gjorde inget. Detta var glamping på hög nivå. Till och med Sunday såg lite finare ut mot det turkosa vattnet och de gröna alptopparna.


Ställplatser, camping och fricamping. Vi provade dem alla. Och servicenivån var en spännande skiftning. Det som erbjöds på en ställplats kunde ibland saknas på något som benämndes som camping. Duscha var alltid en överraskning. Poletter (olika varianter överallt), maxtid i duschen och tunna strålar blev vardag. Men det var härligt. Mot slutet brydde vi oss inte märkbart om standard på toaletter och duschar, man nöjde sig med att det fanns ”något” någonstans i området. Samma sak gällde landström. Mot slutet fokuserade vi på att tända vår ljusslinga och lyssna på musik. Att locka håret eller ladda eltandborsten låg längre ner på priolistan. Kanske hade vi anpassat oss till VW-livet eller sänkt de utseendemässiga kraven.

Gilla läget i högerfilen
Inledningsvis undvek vi stora vägar helt och hållet. Vi körde runt på småvägar i Rügen i en topphastighet på 50 km/h. Det var när vi tog sikte på Berlin som tanken att prova motorväg dök upp. Vi bestämde oss för att göra ett försök en sen kväll och beta av några mil mot Berlin under natten. Det var en lugn nattkörning på motorvägen och efter det körde vi motorvägar när det passade våra rutter. Med en placering längst ut till höger i sällskap med tungt lastade långtradare kunde vi köra 80-90 km/h. Helljusblinkningar och tutningar berodde inte alltid på vår fart, ofta följdes de av vinkningar eller tumme upp. I Tyskland var Sunday uppskattad, även när hon kom luffande i motorvägspåfarten och fick långtradare (som precis fått upp farten) att bromsa och byta fil.

Poliser och annat löst folk
Vid en sen middag kom vi på den briljanta idén att förflytta oss nattetid. Mindre trafik, prova motorvägarna och inte behöva köra så mycket under dagarna. Vi gjorde oss redo. Kaffebordet var uppfällt mellan stolarna, vi hade tänt värmeljus, kartrekat lite och så styrde vi mot Berlin. Vi gjorde en lyckad motorvägspremiär. Det var vackert, helt becksvart och så vindkraftverken som lyste i horisonten. Sunday gick toppen i den kalla och fuktiga natten. Allt var perfekt. Det var när vi skulle börja leta ställplats som äventyren började. Vi snurrade bort oss i den Tyska Bermuda-triangeln. Utmattade försökte vi hitta tillbaka till större vägar och lite civilisation. I stressen missades en avfart och jag hamnade återigen på en mindre skogsväg. När jag ska vända får jag se en bil längre ner på vägen. När den får se mig stannar den. Jag som redan är lite uppjagad av mörkret och ödebygden tänker, vägpirater. Det är nu det händer. Jag vänder blixtsnabbt. När jag sedan börjar köra framåt börjar bilen bakom följa efter och efter en stund slår den på blåljus. Det är alltså en polisbil som fått span på oss mitt ute i skogen… Förhållandevis lugnt visas pass och bilpapper upp medan poliserna lyste genom bussen. De släppte oss vidare och vi fortsatte nöjda nattens körning. Vid den stunden lyckligt ovetande om att vi hade flera timmars körande kvar och att resans värsta nattliga skogskörning var framför oss… I övrigt har vi varit skonade från poliser. Och inga böter har ramlat in i brevlådan än. 

I Bastogne blev det en ofrivillig fricamping. Vi var på väg norrut och hade siktat in oss på en ställplats i centrala Bastogne. Jag trodde först att jag hade läst fel på kartan (vilket inte var helt ovanligt), då ställplatsen förvandlats till ett stort tivoli. Men det stämde, stadens enda ställplats var upptagen. Vi bestämde oss för att slå läger bredvid en park i utkanten av staden. När vi installerar oss cirkulerar en bil fram och tillbaka. Jag var troligen för trött för att bli orolig, men i efterhand har det visat sig att Per hade vaktuppdrag den natten. Oavsett om vår nyfikne spanare var ute efter Sunday eller något annat löpte natten förbi utan att något hände. 

Alperna och dess backar, serpentinvägar och tunnlar
Jag märkte att började gå lite tungt redan på motorvägen mot München. Ibland körde jag på trean och backarna var inte branta, men desto längre och segare. Som tur var fanns det tungt lastade långtradare som också hade problem med de svagt sluttande uppförsbackarna. Vi slog följe med dem. Tätt bakom.

Även om det var skönt att lämna Tyskland bakom oss var jag smått orolig över hur Sunday skulle klara bergen. Efter en hotellövernattning i Chur körde vi vidare i alperna mot Sufers. Visst var det stundom mycket lutning uppför, men det var inte värre än motorvägen mot München, dessutom var det varierade uppför och nedför varvat med broar och tunnlar. Sunday var förvånansvärt pigg i alpluften och alla fotovänliga vyer innebar många vilopauser.

Någonstans mellan Ariolo och Erstfeld upplevde vi en tunnel på närmare 2 mil. Som mellan Kristdala och Oskarshamn i Småland, tänkte jag, som direkt var tvungen att sätta den enorma tunneln i relation med något bekant. Min eminenta kartläsning gjorde att vi senare kom att köra i tunneln tre gånger samma kväll, alltså nästan 6 mil tunnel totalt.

Vi hade sett ut en ställsplats i Andermatt som vi tog sikte på. Jag missade avfarten till Andermatt två gånger!, vilket gjorde att vi fick bekanta oss med tunneln upprepade gånger, köra åtskilliga mil på motorväg för att vända och stå i långa köer vid tunnelöppningar. Det var sent, kallt och rätt tungt. 

När vi äntligen lyckades köra av mot Andermatt möttes vi av en serpentinväg rakt uppför. Som dessutom var under renovering och saknade riktiga vägräcken. Resan uppför blev en utmaning för oss alla. Per körde, jag höll koll på kanterna och Sunday kämpade på låga växlar. Körningen tog inte många minuter, men jag hann tänka desto mer, mest på den felmonterade handbromsen som fixades strax innan avresa. Väl upp i Andermatt fick Sunday vila. Jag såg på Per och under tystnad funderade vi på om vi nästan dödat Sunday i backen…

Vi slog läger på en ställplats i utkanten av Andermatt. Det var kallt och resans alla filtar kom till användning. Det var först morgonen efter som det verkligen framgick hur högt upp i bergen vi var. Runt oss var snöklädda alptoppar. Helt magiskt vackert. Vi tog linbanan upp i bergen. Vandrade, åt middag, drack öl och fotograferade.

När vi sedan skulle fortsätta mot Italien och Como var jag fast besluten att hitta en annan väg från Andermatt. Och visst fanns det alternativa vägar, men efter lite kartläsning var serpentinvägen som vi kört uppför trots allt den bästa och framförallt den kortaste. Nedresan var även den en utmaning. Men ner kommer man alltid sägs det. Och det gjorde vi också.

Medelhavet
Vi tog sikte på Genova och när vi nådde medelhavet höll solen på att gå ner. Vi körde på höga broar och genom tunnlar mot Finale Ligure. Minns att det var helt sanslöst vackert. Havet, solnedgången och landskapet från de höga broarna. I Finale Ligure hade ”någon” kört en luring och markerat en vanlig parkering som ställplats. Gud vad vi letade innan vi gav upp.

Vi fick fricampa den natten. Vi stod tillsammans med en annan husbil längs strandvägen. Så här i efterhand var det nog en av resans finaste kvällar. Det var alldeles ljumt i luften, fullmåne och vi hörde vågarna från havet. Problemen kom först dagen efter när vi vakande av tropisk hetta i bussen. Som tur var var det nära till havet.

Även i Sanremo stod vi precis vid havet, med fantastisk utsikt. Det var väldigt mysigt att somna med bakluckan öppen, höra vågorna och följa upplysta båtar som passerade utanför. I Sanremo tog vi även bästa morgonkaffet sittandes på en sten i vattnet med vågor som sköljde in över oss. Per fick även sitt kaffe utblandat med havsvatten.

Vi stannade så länge vi kunde längs Medelhavskusten. De varma kvällarna, havet och att köra längs de slingriga vägarna var magiskt. Vi badade och bodde i små städer som Imperia och Ventimiglia. Vi passerade även större städer som Monaco, Nice och Cannes. Vår sista natt spenderades i Carro i Martigues utanför Marseille. En ruffig hamnstad med karga klippiga stränder. Vi sköt hemresan framför oss och tanken att styra mot Spanien och ta färjan till Marocko och fortsätta någon form av evig VW-semester var väl inte helt avlägsen.

Kartläsning
Jag är troligen en av de sämsta kartläsare som finns. Sammanfattningsvis körde vi troligen upp ett par bensintankar extra på grund av mitt sätt att tolka kartor. Till slut litade jag varken på Google, mitt sätt att läsa kartor eller lokalsinnet (som tyvärr även det är rätt dåligt). Men det gjorde å andra sidan att vi fick se ganska mycket av alla platser och städer vi besökte.

Att uppskatta hur långt det skulle ta att ta sig från A till B var inte helt enkelt. Google sa 2 h och när vi började köra blev det direkt 2,15 och så 2,30. Faktum är att nästan alla sträckor vi körde tog dubbelt så lång tid för oss. Detta trots att vi hittade gasen och ibland kom upp i otroliga hastigheter som 100 km/h på motorväg. Dessa hastigheter i Sunday känns som 160 km/h, på cykel. Men i kartapparna var vi trots detta alltid för långsamma.

”Camper cooking”
De gånger vi åt på restaurang går att räkna på en hand. Vi lagade så gott som alla middagar i bussen. Kylskåpet gjorde de möjligt att ha både kött och annat med oss trots att det stundom var riktigt varmt. Vi grillande så ofta det fanns möjlighet. Grillplatser var nästan omöjligt att hitta. Alla hade egna grillar med sig. Vi körde på engångsgrillar och öppen eld när det passade.

Menyn var ofta rätt enformig. Till frukost blev det kaffe, kex och frosen youghurt (vårt kylskåp är rätt effektivt). Till middag var det nästan alltid någon form av wrap med typiska ingredienser från landet. Och så massor av billigt bubbel och litervis med vatten. Spontaniteten eller brist planering gjorde även att vi fick prova kaffe på kolsyrat vatten, även smaksatt. Nödprovianten stavas tortillabröd med Nutella, numera döpt till ”en Sunday”. Vilket alltid fanns att tillgå i brist på annat.

Värsta lukten jag upplevt i bussen kom kanske lite otippat från en vattenmelon. Visst hade den varit i bussen några dagar, men att den kunde på dålig på en sådan nivå. Usch, usch. Stanken förföljde mig genom minst två städer.

Att (över)leva på 4 kvadrat

Sunday är så oerhört smart planerad invändigt. Alla saker har minst två funktioner och allt är genomtänkt in i minsta detalj. Trots detta är Sunday bara 4 kvadrat invändigt och för två personer är det minimalt med utrymme.

Bädda och sova gick över förväntan. Sängen är tillräckligt bred för två om man håller sig på sin kant. Kompakt living gjordes sig främst påmint när Per bestämde sig för att sova på min sida, tillsammans med mig, det resulterade i att jag stundom sov i stuvfacket. Även matlagning var förhållandevis enkelt. Under regnperioden tvingades vi styra hela middagar i bussen. Lite råddigt är det, men det går.

Att ha en vattentank var räddningen för de nätter vi spenderade på ställplatser eller fricamping utan tillgång på vatten. Även om det bara är 15 liter räckte det till att diska och kanske även lite tandborstning. Efter det gällde kolsyrat vatten, vilket jag både borstade tänderna i och tvättade ansiktet med i nödställda situationer.

Campinginredningen funkade över förväntan. Men några småjusteringar kommer det bli till nästa roadtripp. Det är lite jobbigt att madrasserna glider isär när man sover. Mobilladdning i instrumentpanelen är även på önskelistan. Att gå i bussen under pågående färd är både svårt och farligt. Sedan att gasolkranen sitter under sängen och att den morgonpigga får invänta den morgontrötta innan det blir kaffe svetsar väl bara samman par ännu mer? Eller?

Andra folkabussar
Ibland mötte vid dem på vägen, på campingar och ibland dragna på ett släp efter en annan bil. Men de fanns där överallt, folkabussarna. Vanligast är ju de lite nyare, men under vår tripp såg vi minst 15 T2:or. På motorvägen var de omöjliga att missa. De såg ut som små lysmaskar, alltid i högerfilen och glatt blinkade med helljuset när vi passerade. Däremot såg vi ingen folkabuss som var så långt hemifrån som Sunday. De folkabussar vi såg på nära håll var registrerade och hemmahörande där roadtripen pågick.

Magiska Sunday
Från första början har jag känt att Sunday har en själ. Och att man måste förtjäna hennes samarbetsvilja. Jag vet inte vad som gjorde att Sunday rullade genom sex länder, över 600 mil, över berg och längs Medelhavet utan ett enda problem. Första veckan hade jag hjärtat i halsgropen när nyckeln vreds om på mornarna, men det var aldrig något problem. Sunday hoppade igång, luffade på och i takt med detta växte förtroendet för denna smått otroliga folkabuss.

onsdag 22 juni 2016

Gardiner för dig som gillar prickar...

Sunday fått nya gardiner upphängda. Fördragna kommer det nog vara som att sova i ett bollhav.

Precis som det mesta med Sunday var även gardinerna ett äventyr. Jag (som nästan aldrig gör fel eller glömmer saker) hade beställt fyra meter för lite tyg. Hur är det ens möjligt? Som tur är finns det något magiskt runt alla som jobbar med Sunday... Så, på något oförklarligt sätt räckte ändå tyget och det blev två kuddar.




onsdag 8 juni 2016

Himmelsblå

"Sunday the bus" har haft en liten vintervila. Men bakom kulisserna har arbetet fortsatt. Under vintern har Sunday fått en helt ny utsida i himmelsblått. Var vi tvungna? Egentligen inte. Sunday hade inte mycket rost. Det var lite bubbligt runt dörrhandtagen och framlyktorna. Men inget allvarligt, med tanke på hennes ålder. Däremot hade vi skrapat till henne lite på ena dörrsidan och när det skulle lagas och lackas så blev det hela bussen.




tisdag 10 november 2015

Gardintyg på väg mot Småland

Vi hann aldrig beställa tyg till gardiner till folkabussen i somras. Mamma räddade situationen med provisoriskt hemmasydda gardiner i mörkblått plyschtyg. De är lite hokus-pokus, men mycket finare än jag trodde.

Men nu har jag äntligen beställt gardintyg. Lite retro med prickar. Kommer att sy dubbelt, för att det ska var fint på både in- och utsida. Sedan blir det kanske någon kudde, för att skapa det rätta Ernst-myset.

onsdag 30 september 2015

Resebloggen som blev en reparationsblogg

September månad var planerad att bli en riktig VW-semester. Istället kom det att bli en månad där motorfel, elfel och trasiga reservdelar avlöste varann. Vi laddade om för att komma iväg tre gånger, sedan gav vi upp. Så, till bloggens kärna, reparationer, så här ligger det till.

Efter bakslaget med första växellådan gjorde vi ett nytt försök med en annan växellåda. Även den från Flugenäs (ett ställe i Smålands skogar där varken GPS eller mobil fungerar). Nya växellådan var en fullträff och avger inget skrammel eller andra luriga missljud. Men. Så är det två saker som återstår. Vi jagar en startmotor (gamla passade inte) och så måste vi justera växlarna med nya lådan. Den nya växellådan är lite längre och därför räcker det inte med justera växlarna som vanligt via växelspaken. Inget ska ju vara enkelt.



Innan jag åkte hem till Stockholm flyttade vi folkabussen från garaget där vi gjorde växelbytet till mina föräldrar. Ingen startmotor innebar putthjälp. Sedan körde jag på trean och höll tummarna att hon skulle klara uppförsbackarna på den växeln. Det gick nämligen inte att lägga i någon annan växel. Och motorstopp hade blivit ganska jobbigt. 

Vi klarade uppförsbackarna. Och jag måste erkänna att folkabussen gick bättre än på länge med nya växellådan. Körde 80 km/h på trean. Det hade aldrig gått tidigare. Där var man tvungen att lägga i fyran när man passerat 50 km/h, iallafall om man ville kunna prata.

Även om jag känner mig lite snuvad på semestern har jag inte gett upp VW-livet. Vi har fått all tänkbar hjälp i Småland för att fixa elfel och motorproblem. Utan pappa och Söderman hade vi väl typ öppnat motorluckan och sagt - ja happ - och sedan stängt den igen. Alternativt fortfarande rotat bland alla sladdar under instrumentpanelen på Mössebergs camping...

torsdag 24 september 2015

Sunday blir Sunday the bus

Sunday har fått ny domän och nås från och med nu på Sundaythebus.com (även .nu och .se funkar). Jag fortsätter skriva om renoveringar, fix under huven och i bästa fall även en del utflykter.